Regn och vinterpäls

Lisa är tämligen konsekvent med sitt begär efter frisk luft. Numera inte bara efter middag, utan efter varje måltid där jag närvarar (dvs vanligen middag och frukost) går Lisa fram till balkongendörren och väntar på att få den öppnad. Väder spelar nästan ingen roll. Idag vräker regnet ner, balkongen är en blöt kall yta. Lisa vill ut. Jag öppnar dörren och hon sitter länge i dörröppningen. Det är inte utan att hon tvekar inför blötan. Sen tar hon, efter flera minuters eftertanke och försök att stirra sig två meter frammåt, till slut några trevande steg ut på balkongen. Det går inte fort, man ser på henne att det är kallt och lite obehagligt, men ut skall hon. Hon går en meter, känner lite på en balkongstol som fortfarande står därute. Vänder sedan och går in igen, och när hon kommer in så ger hon ifrån sig ett hjärtskärande pip, som för att säga "Kunde du inte ha sagt nåt!?".
I övrigt börjar Lisa anta en betydligt mera tovig och svårkammad päls. Den är tjockare och grövre nu än den var i somras, så jag tror att den gamla utekatten trots sitt inneliv håller årstiderna i schack på det biologiska planet. Jag tycker det skall bli oerhört spännande att se hur hon reagerar när det kommer snö!

Favoritkatt hos favorithusse

Efter middag hos en kollega kommer jag hem till Lisan, som inte låter vänta på sig och vill vara med och mysa framför datorn. :) Den här ställningen, på min bröstkorg med ansiktet bara en halv decimeter från mitt är det bästa sättet att bli kliad om Lisa själv får välja: metodiskt bakom öron, under hakan, i nacken och (efter fuktning medelst slickning) över näsryggen och upp i pannan.

Flyglarm - ta skydd

Igår morse fick Lisa en spark i sidan när jag vaknade av väckarklockan som låg ovanligt lågt från sängen. Jag svängde ner benen rätt fort och noterade inte Lisan som fick en liten knuff åt sidan där hon sov. Ingen hård smäll, men ändå nog för att hon skulle visa att det var rätt obehagligt. Hade börjat oroa mig för hur jag skall undvika att göra henne illa halvt i sömnen,  fast uppenbarligen helt i onödan: Imorse hade Lisa lärt av erfarenheten klättrade snabbt åt sidan så fort väckarklockan började ringa. Rätt smart katt det där.

Tiggande taxkatt

Lisa är sådär måttligt förtjust i maten tror jag. Hon åt den visserligen i somras, men det senaste dygnet här har hon ätit ungefär hälften av vad hon skall. Jag är lite oroligt för det, speciellt som hon vid sidan av torrfodret visar ett allt större intresse för annan mat. IDag värmde jag en färdigpack risgrynsgröt i micron och när jag tog ut tallriken kom Lisa fram och tiggde som en hund. Upp på bakbenen och med framtassarna hängande vinklade i brösthöjd. Precis som en tax. När jag väl erbjöd henne lite, lite gröt på en tallrik var det inte längre intressant. Men själva tiggarövningen var imponerande graciös för en katt av hennes storlek. :)

För stort fodral

Ett ganska tydligt tecken på att någonting händer med Lisans vikt är hur hennes hud känns. Jag har mellan de varv där hon gömt sig under dammsugaren klappat Lisa ganksa mycket idag, och när man försiktigt drar handen över pälsen så fastnar man då och då i päls och hud som åker med och bildar en liten ficka. Antingen är det bara inbillning, eller så är det faktiskt så att hon minskar i vikt tillräckligt fort för att kroppen inte riktigt skall hinna anpassa sig. Det känns väldigt mycket så.

En katt med sina vanor

Jag skrev härom dagen att vi fastnat i en grå rutin med våra vanor. Dessa förtjänar förstås sin beskrivning. Bland de mer intressanta riter som Lisa inrättat i sitt liv är middagsrutinen. Jag var precis ute i köket, och Lisa kommer efter dit ut. Trots att det finns mat kvar rör hon den inte. Det skall till ny mat på kvällen. När hon ätit lite av maten går hon fram till balkongdörren och tittar ut genom glaset. Jag förstår signalen (as every day, James) och låter Lisa gå ut. Lisans äventyr på balkongen avbryts bara av svårt regn, och idag är det kallt men uppehåll. Lisa går ut på balkongen, sätter sig vid räcket och stirrar ut i mörkret, över gården. Hon sitter där i ungefär fem minuter, ibland närmare tio, sen kommer hon in och är frusen.

Lite våld och klippta klor

Jag börjar bli trött på att ha små rivmärken här och var. De dyker upp när Lisa tröttnat på att bli klappad och sparkar lite med bakfötterna för att göra sig fri. Och där sitter de - klorna - sylvassa och långa. Så idag på morgonen medan Lisan fortfarande var lite seg så lade jag en handduk i knät, lyfte upp Lisan och lade henne på rygg i mitt knä. Hon protesterade vilt först, med sparkar och pip, men när hon märkte att jag faktiskt tänkt hålla kvar henne där lugnade hon snabbt ner sig och lade huvudet mot min arm medan jag klappade henne på magen. Jojo, jag skall inte överdriva, hon spann väl inte precis, men hon låg i alla fall still, och lät mig ta tag i hennes baktassar som nu hängde fritt upp i luften. Och så klippte jag, klo för klo, utan slagsmål och motstånd. Och när de två tassarna var klara så släppte jag Lisa, som fick komma ner och snabbt markerade sitt missnöje med behandlingen genom att gå ut i köket och vara för sig själv en stund.

Efterlängtade nyheter?

De senaste dagarna har jag fått flera klagomål på nyhetsbrist när det gäller Lisa. Måste erkänna att vi fastnat i lite grå vardag, där det mesta känns igen. De som frågat har varit särskilt intresserade av Lisans vikt. Såhär ser kurvan ut just nu:
Vi kämpar på med bantningen, men det stora språnget neråt kom ju i somras: Vi inledde samtidigt diet och flyttade hem till mamma och pappa ett tag. Lisan var ju där fyra veckor, och det gjorde henne uppenbarligen gott att ha ett helt hus att springa i. Här hemma är det lite knepigare: från att ha varit uppe i hela veterinärens rekommenderade dagsdos har Lisa återgått till att äta 40-45 gram mat per dag (istället för 60 som hos mina föräldrar). Gillar hon inte maten frågar en del. Fast det verkar inte vara någon förklaring för det är samma mat som hon åt i somras.
Däremot blir hon hård i magen av bantningsmaten, vilket nu kureras med små doser parafinolja. Lisa älskar oljan, speciellt om hon får slicka den i sig ur min hand. Lite märkligt kan jag tycka, men allt hon får äta som hon gillar är väl på sätt och vis bra. Jag önskar bara att jag kunde komma på ett sätt att få henne att röra sig lite mer. Det finns väl kattgym?