Rapport från Karlskoga

Lisan har sovit det mesta av vägen, eller legat och tittat på mig i lugn och ro. Försökte erbjuda henne lite vatten runt Västerås, men det var inget större intresse för det. Nu ligger hon och slösar som på bilen, fast hon har vänt sig om och vänt ryggen åt husse som envisas med att klappa henne på kinden när hon har huvudet vid gallret. Med en tröja över buren som skydd för dagens ganska starka sol tycks det behagligt mörkt där inne. Ingen nöd på Lisa alltså, och max ett pip var trettionde minut.

Ett tillfälle för avkoppling

Tidigare idag lämnade mamma och pappa lägenheten och satte sig i bilen för att vänta. Under tiden gick jag och plockade ihop de sista av Lisans saker och medan jag ropade och lockade på Lisan, kollade jag också att fönster och dörrar var ordentligt stängda och låsta. Ingen Lisa.
Jag lade mig ner och tittade under sängen. Längst in låg Lisa och tittade tillbaka. Jag ropade på henne igen, och hon promenerade ut. Hon fick syn på buren, och promenerade in igen. Inte in i den, utan in igen, under sängen.
Märkligt nog lyckades jag locka fram henne igen (efter att lömskt ha ställt buren bakom ett hörn). Lisa smög fram till sängkanten, tittade fram som Herr Gårman: Först åt vänster, sen åt höger, sen åt vänster igen. Ingen bur i sikte. Hon klev ut. Fast det var mycket som var annorlunda, ingen klöspelare att sträcka sig vaken emot, ingen madrass under fåtöljen. Husse kom och klappade, och lyfte upp henne (Detta är numera helt accepterat och till och med uppskattat). Sen stoppade husse ner Lisan i buren. (Det var inte alls uppskattat.) Lisa pep förtvivlat ett par gånger i lägenheten och i hissen.
Jag ställde buren i baksätet, bredvid mig själv med föräldrarna i framsätet. Tämligen direkt (innan bilen hade kommit ur parkeringsfickan) hade Lisa resignerat inför det faktum att hon låg i en bur i en bil, och sedan dess har hon legat det mesta av tiden som hon gör på bilden. Slappande med huvudet på tassarna. Kolugn det mesta av tiden, reser sig ibland och säger pip, men nöjer sig med att bli försiktigt klappad.
Peppar, peppar ta i trä:
Om det är såhär lugnt hela vägen så är ju Lisa i bil en piece of cake!

Lisan har flyttat

Lisan har flyttat och är nu exilkatt. Fast inte som några av er tror. Den flytt som Lisa nu gjort på eget initaitiv sträcker sig bara den korta sträckan till balkongen. Med både mor och far här har det blivit för rörigt inne, och plötsligt är det inga problem att hänga där det mesta av tiden. Dessutom har Lisa nog börjat ana att grannlägenheten också ägs av en katt, så det går väldigt mycket nosningstid i den riktningen.

Nervkrig

Jag sitter ute på balkongen och äter lunch. Lisa kommer ut i köket och tittar på matskålen. Ratar maten. Jamar. Jag provar att gå in och locka henne med ett godis (catsticks) som hon vanligtvis kan bruka äta. (Jag har köpt dem för att se om det går att få henne hungrig och äta genom att sätta igång henne på två gram fiskgodis).  Lisa, som aldrig brukar vistas i köket om hon slipper, lägger sig på golvet och stirrar på matskålen. Där ligger hon sedan medan jag äter min lunch. När jag ätit klart och går in så tittar hon på mig och jamar. Jag provar att fylla på lite färska bantningspellets. Hon springer fram till matskålen, tittar, tar ett par steg bakåt, ställer sig och tittar på mig och jamar igen. Jag ger upp och stoppar ner tio pellets av hennes gamla mat i skålen. Lisa ställer sig och äter, länge. Förhoppningsvis får hon med lite ny mat mellan varven, så har jag inte varit svag i onödan.

Det krävs lite lirkande

Det krävs lite lirkande. Lisans bantningsmat ligger vad jag kan se närapå orörd i skålen. Samtidigt har jag nu två morgnar matat Lisa lite för hand. Då är det inga som helst invändningar mot bantningsmaten, utan hon knaprar glatt i sig det jag ger henne. Det blir ju knappast någon hel måltid, men jag antar att det bidrar till att hålla ämnesomsättningen igång och till att vänja henne lite vid maten.

Foodfight - förvirrat läge

Sedan vi började med bantningsmaten har Lisa visat ett klart ökat intresse för att diskutera matskålens innehåll. Närhelst hon kan locka mig till köket sitter hon vid skålen och pratar. Jag skulle säga klagar, men jag är inte så säker på vad hon vill längre. Veterinären förskriver 60g om dagen vid  två tillfällen Lisa har aldrig ätit mer än 50g om dagen. Så redan där är matningen lite skum, men den nya maten skall ju vara lightare än den gamla.
Idag fick Lisa 10g vanlig och 10g batningsmat. Det borde vara för lite för ett halvt dygn enligt alla defintioner. När jag kommer hem är häflten kvar (en blandning av gammalt och nytt, med övervikt på bnytt, dvs rd). Jag krafsar runt i matskålen och Lisa äter plötsligt. Jag går ut och äter. Kommer hem, åerstår fortfarande mat i skålen, nu har blandningen mellan gammal och nytt blivit rätt jämt. Men Lisa springer ut och sätter sig vid skålen och piper så fort hon ser att jag närmar mig köket. Jag rafsar runt i de rester som finns i skålen (r/d) Men hon rör dem inte. Hon får en kattgodis-stick som jag precis köt i affären. En pinne väger två gram, hon äter (med entusiasm) två tredjedelar av en pinne. Tröttnar sen och lägger sig. Skulle hon inte vara hungrig? Efter ett tag går hon ut och piper vid skålen igen. Jag ger henne ny mat, men bara r/d. Hon skulle enligt min teori vägra äta detta. Men det blir tvärtom, hon äter med entusiasm. Sen kommer hon in och vill leka. Men hon har fortfarande fått i sig för lite idag. Jag blir inte klok på detta.

Lek på begäran

Efter några dagar av övning kom Lisa själv med initiativet till lek idag. Hon har tassat runt och varit rastlös sen jag kom hem, men inte velat bli klappad. Till slut började hon dra i ett snöre med en pingla som vi lekt med förut, och tittade sen uppfordrande på mig. När jag nappade på signalen var det inga problem att få henne att fortsätta jaga snöret. Favoritleken är dock att låta snöret vara så nära att hon kan ligga bekävmt avslappnad på sidan, med magen i vädret, och jaga snöret i luften med en utsträckt tass.

På viktfronten syns intet nytt.

Om katten själv får välja

Om min katt själv får välja så skall det vara bantningsfritt. Det har hon nu gjort mycket klart. Ungefär samtidigt som jag började ge henne r/d började Lisa vara intresserad av att jag skulle följa efter henne ut i köket (det märks, hon står och väntar, springer i förväg, jamar entusiastiskt).
Jag har inte riktigt varit säker på hur det skall tolkas men ikväll blev det rätt tydligt. Förut följde jag med ut och Lisa åt duktigt medan jag stod och tittade på. Bara det är en ny vana, för hon har brukat vilja ät själv. Men sen var jag i affären en sväng, och hon mötte mig och drog ut mig i köket. Jag öppnade r/d påsen och fyllde på en mätkopp med det. Ingen reaktion. Så öppnade jag gamla matpåsen (Eucanuba) för att späda ut lite. Lisan blev helt vild, började springa runt benen på mig och stryka sig mot dem och jama högt. Därmed får vi väl anse det vara bevisat:

Eucanuba gäller. Om katten själv får välja.

Tur för katten att den inte alls får det. Men jag kan mixa lite, så får vi se om hon vänjer sig.

Vanlig mat och receptmat

Lisas ansiktsuttryck just nu är rätt obetalbart. Husse kom just med två säckar mat och lade sig med dem i sängen. Vad gör han egentligen?
Svaret på den frågan är att han tänkte se vad som skiljer Hills "r/d prescription diet" från Eucanuba Adult Light som Lisa äter i vanliga fall. Bortsett från att r/d är ett bantningsfoder försett med texterna "Veterinary exclusive" och "Rådfråga en specialist före användning!".
Rent näringsmässigt ser det ut såhär:

Näringsvärde per 100g (g)
	Adult Light	r/d
Protein	30,0	35,1
Fett	13,5	9,2
Växttråd (fiber)	2,0	14,1
Aska	-	5,0
Vatten	8,0	7,0
Kalcium	0,91	0,79
Fosfor	0,85	0,74
Natrium	-	0,33
Kalium	-	0,72
Magnesium	0,095	0,07
- = uppgift saknas på förp

Som synes är den stora skillnaden alltså mängden fiber. (Växttråd heter för övrigt "trästof" i den danska översättningen, det låter mer brutalt.) Fibrerna finns där enligt veterinären för att katten skall kännas sig mätt längre. Det verkar överlag väldigt lika att banta en katt och banta en människa.
Innehållsmässigt då? Vad är det i den här maten? Ja, ärligt talat tvekar jag lite att skriva ut det för det finns i gränslandet för vad man inte vill veta. Men...

Innehåll Eucanuba Adult Light:
Kyckling, Kycklinglever, Majs, Grovmalen majs, Sorghum, Fiskmjöl, Sockerbetsfiber, Heläggspulver, Kycklingfett, Kyckligdigestiv (Vad är det? Magsyra?), Torkad öljäst, Kaliumklorid, DL-metionin, Natriumklorid.

Innehåll Hills r/d Feline:
Kött och animaliska biprodukter, Korn, Cellulosapulver, Vegetabiliska proteinextrakt, oljor och fetter, mineraler.

Jag tvingas konstatera att om Lisa vägrar äta bantningsmaten till förmån för den balaserade kyckligkost hon är van vid så är det bara att gratulera till god smak.

Edit: Den som kan förklara varför det blir en tio rader hög radbrytning med en massa tomt utrymme ovanför tabellen skall få ett officiellt tack på den här platsen!

En helt tyst väckarklocka

Själv yrvaken började Lisan fundera på vad jag höll på med när jag fortfarande låg kvar i sängen klockan 08. Skulle det vara så? Vi brukar ju vakna mycket tidigare.
Vid tillfälle måste jag börja undervisa henne i veckodagarna, för med tanke på att jag låg och läste till sent igår hade det inte varit dumt att sova en stund till. Fast det vet ju inte Lisa, som hade sovit ett par timmar när jag till slut somnade. Varm som en liten vedeldad kamin vid mina ben, ett par timmar. Trots det såg hon själv rätt yrvaken ut när hon kom imorse.
Som tack för sin varma omtanke om min väckning fick hon genast tio minuters klappning, ny mat (nu 30% bantingsfoder och resten vanlig mat) och fräsht vatten i skålen vid TVn. Medan jag skriver detta har Lisa hunnit dricka en lång stund och ängnar sig nu åt att lägga tillrätta den päls som inte ser helt vårdad ut på bilden.

Lite lek på tu man hand!

Ännu en dag till ända och Lisa har hunnit med åtminstone två stycken "för första gången" idag. Hon har för det första gett sig i badrummet och börjat rota bland golvtrasor och rengöringsmedel längst inne bakom toalettstolen. Den var lite udda, hon brukar knappt gå in där, men hon blir ju tuffare. För det andra har vi lekt ihop en längre stund. Lisa brukar kunna leka så länge jag inte lägger mig i. På nåder brukar hon också kunna greppa tag i och hålla fast någonting leksaksaktigt som jag viftar med framför hennes fötter. Men idag lyckades vi med mer traditionell kattlek: Jag hade ett snöre med en pingla som jag drog över golvet och hon följde med runt rummet så att hon hela tiden hade snöret inom synhåll. Efter ett tag började hon också åla runt och göra rejäla utfall. Hon måste ha lyssnat på doktorn igår som sade att hon skulle leka mer för att få motion!

Lisa går till doktorn

Nu har Lisa varit hos de snälla veterinärerna på Djurakuten på Sabbatsberg. I en förvånansvärt stor anläggning, som en ganska ordinär vårdcentral för människor i storlek, ligger sjukhuset insprängt i huset på en gata som jag inte satt min fot på förr. Taxi dit och taxi tillbaka. Om man skall summera besöket överlag så gick allting jättebra utom själva bilresan. Den var eländig tyckte Lisa och gnällde på i samma takt som Walter brukar göra när han sitter i bilen. Lisa dock lite ynkligare i tonen och utan påhejande från husse.

Taxin hämtade oss 15:45 och 16:00 var vi i väntrummet på akuten tillsammans med en STOR hund. Den var fullständigt ointresserad av Lisa, som dock var desto mer nyfiken på hunden. Faktiskt utan att resa ragg, hennes approach var engagerad men mer defensiv. Genom att hela tiden vända sig mot det som fångade hennes intresse och titta nyfiket, svarade Lisa på min fråga om hon hade velat ha en bur med mer lugna väggar och mindre tittmöjligheter.

Efter inskrivning på akuten slog vi oss ner i en fåtölj och hunden gick och allting blev lite tystare. Lisa lugnade ner sig, lade sig på golvet i buren och jag kunde glänta på dörren och klappa henne utan att hon försökte smita. Efter en stunds väntan hade hon gått ner i varv och slutat hyperventilera (I bilen sitter hon och flåsar med munnen vid öppen och tänderna framstuckna som en kobra på väg till attack).

Ungefär då fick vi komma in i undersökningsrummet och veterinär Sophie började spana in Lisa som snällt kröp ut ur buren och ställde sig på undersökningsbordet. Efter en liten stund lade hon sig till rätta på min arm (Lisa alltså) och låg sedan i stort sett still medan Sophie först satte en vaccinationsspruta i nacken på Lisa. Sedan kom chipsprutan, en grov nål som sattes lite längre ner i övergången nacke/rygg och som uppenbarligen gjorde lite ont. Lisa pep till, väldigt kort, ungefär som när hon blir väckt. Sen släppte vi henne, hon fick resa sig och gå lite på bordet medan vi pratade om vikten. Jag höll henne dock från att hoppa dryga metern ner på golvet i undersökningsrummet, för det såg ärligt talat ut som att hon skulle ha brutit benet.

Faktum är att när veterinären först tittade på Lisa och försökte bedöma vikten så såg hon lite ut som att hon funderade på att börja gråta innan samlat meddelade att "hon väger sju kilo. Hon är ju överviktig, men det ser man ju.". Det betyder för det första att min hemmavägningsmetod fungerar ganska bra. Det betyder för det andra att Lisa lider av ungefär hundraprocentig övervikt. Nej, jag skojar inte genom att säga att hon är helt och hållet överviktig till hundra procent. Jag menar att hennes avvikelse från normalvikt är ungefär 100%. Det är som att en normal svensk man skulle väga 150-160 kg.

Normalvikten hade veterinären och praktikanten lite olika uppfattningar om. Praktikanten ansåg att normalt vikt för en katt av Lisa-storlek är 3 till 4 kg. Veterinär Sophie verkade dock vara beredd att diskutera ett undantag i Lisas fall, och säga att det räcker att få ner henne till 5kg. I alla fall till att börja med. Sen gick vi ut och pratade med kostexperten.

Kostexperten verkade också tycka att det var ett ovanligt oroande fall vi hade. "Hon skall ju gå ner..." (konstpaus) "...70 gram i veckan" (leende och lätt flämtning). "Det är halva hennes vikt, och det kommer att ta tid, du får ha tålamod. Det tar 29 veckor om hon får 60 gram om dagen". Så det är vad Lisa nu skall få: R&D bantningsfoder i portioner om 30 gram, morgon och kväll, med långsam infasning för att hon inte skall bli dålig i magen. Bantningsfodret är helt enkelt extra fiberrik mat och vi har redan hunnit testa lite; det verkar som att Lisa accepterar det utmärkt.

Efter all rådgivning var det dags för ny taxiresa hem, och väl hemma kastade sig Lisa in för en liten stund under sängen. Det dröjde dock inte länge förräns hon var framme igen, sträckte ut sig för att bli klappad och gick ut och åt. En tämligen lyckad resa alltså, och jag har en dieterad, vaccinerad och märkt katt.

Äventyret lurar i vassen

Klockan 16:00 skall Lisa vara hos veterinären och bli märkt och besprutad. Dessutom skall hon få viktrådgivning.

När jag får oväntat besök

Igår kväll, efter många om och men, kom Lisa ut och satt någon längre stund på balkongen med mig. Klart överraskande val av tillfälle, det hade regnat, var blött på golvet och på den tygbit som länge legat på bänken här för att hon skall kunna ligga mjuk i solen. Nu kom hon istället och satt en bra stund i blötan, upprättt som en porslinskatt. Antar att det var insikten om att vill man ha sällskap på sommarkvällar så är det på balkongen det bjuds.

Ett riktigt lyft...

Borde egentligen ha avhållit mig från den banala ordvisten i rubriken, fast det kändes också tröttsamt att skriva ännu ett inlägg på temat "lite mer trygghet". Men min kampanj för att Lisa skall vänja sig vid att bli lyft börjar ge resultat. JAg har sett till att lyfta upp henne minst en gång om dagen, och se till att det resulterar i att hon blir klappad. Från de första dagarnas vilda fajt har hon succesivt lärt sig att koppla av lite när jag håller henne. Hon låter sig bli klappa i alla fall en stund. Igår hände dock något helt nytt: För första gången försökte hon inte springa iväg när jag böjde mig ner för att lyfta henne. Istället väntade hon lugnt in att jag fick ett bra grepp, och slappande sedan av när hon blev upplyft i famnen för att få lite kram och klapp. Hon lär sig. :)

Väldigt orolig dag

Idag har Lisa varit helt spattig. Hon springer runt och leker med sina saker, hon upprepar (för första gången på ett tag) det här med att riva bort handduken från madrassen hon har under stolen. Jag sätter dit den igen, hon river i den igen. Kommer fram till mig och lägger sig på golvet som för att bli klappad, men river mig med baktassarna när jag försöker. Jamar på ett sätt som jag tolkar som uppfordrande, men utan att riktigt kunna specificera vad hon vill. Gör en anteckning om detta mest för att senare kunna se om det är nåt som återkommer då och då, eller om det är nåt som består och när det i så fall började.

Kanske en övergångsfas

Lisa börjar ta sig lite friheter. Samtidigt är hon alltjämt rätt skraj. Fast igår klättrade hon upp på fönsterbrädan för att slicka i sig rester av pasta med tomatsås som jag ställt ifrån mig medan jag fortsatte titta på TV. Idag var hon och nosade på en bulle från 7eleven som jag sitter och äter medan jag skriver detta. Hon slåss med kammen, och jagar en leksaksaksråtta som vi fått av en snäll bekant i uppsala. Hon vill gärna ligga nära på soffan, men biter obekymrat om hon tröttnat på att bli klappad. Känns lite som en tonåring mellan självständighet och trots. Jag förutspår att jag snart har en katt som går runt och beter sig som hon vill. Hon skall väl bara dresera mig färdigt först.

Foto-mani

För ett tag sedan övertygade Paris Girl mig om att Lisa behövde en photostream på Flickr. Vid det här laget finns inte mindre än 60 olika foton på Lisa att beskåda på flickr. Ni kommer dit via filmremsan i marginalen, eller genom att besöka den här adressen: http://www.flickr.com/photos/lisakatten/ .

Socialt elddop

Jag är rätt trött efter några umgängesintensiva dagar. För Lisa har det varit ett riktigt mandomsprov. Först kom torsdagen: Jag hade födelsedagsfest i efterskott och Lisan fick träffa många vänner. Vi upptäckte snart att mycket folk inte var ett problem. Efter att Lisa hämtat sig från den dammsugning som föregick gästernas ankomst kom hon sedan ut och lät sig klappas av både den ena och den andra. Till slut vid 22-tiden stod sju personer i halvcirkel runt Lisa medan två klappade. Och hon spann som en katt. Det var uppenarligen alldeles toppen. Och sen kom mamma och pappa igen i helgen, och de hade medhavd kattmynta. Toppen!, tyckte nog Lisa som var betydligt mindre rädd för min kusin än min kusin för Lisa.