Man känner sig så fånig med en strut över huvudet. Är man katt så kan man till och med vara rädd. När man smyger framåt så fastnar struten i marknen, och rät som det är står man med ansiktet rakt ner i marken, fasttryckt i en kon.
Fast efter ett stökigt första dygn har Stella nu kommit fram och ligger vid änden på min egen sjuksoffa och tittar på medan jag bloggar. Lite tonfisk och en hel del vatten har hon fått i sig. Desvärre spyr hon varje gång hon ätit eller druckit, men jag tror ändå att det går plus. Inte konstigt att hon mår lite illa, med ett sår över i princip hela magen och inga som helst bedövningspiller med sig hem måste hon ha vansinnigt ont...
