Ibland på jobbet brukar vi chefer emellan påminna varandra om att vi inte är där för att vara populära och att ledarskap inte alltid är en tävling i att vara omtyckt. Samma sak gäller uppenbarligen kattägande. Lisa har varit ovanligt kelig och slö idag, så efter rätt mycket klappande tog jag till slut upp Lisa och lade henne i mitt knä. Inget ovanligt med det, men den här gången fick hon ligga på rygg. Inte populärt, hon kvider till lite kort när man lägger henne så. Sen inträder en liten fight. Jag tar fram klosaxen. Det är inga större problem. Men när hon känner bladet från saxen nudda toppen av klon, då rycker hon åt sig tassen, och jag får med milt våld hålla emot. Och medan jag koncentrerar mig på att klippa precis lagom mycket så brukar lisa vrida lite på huvudet och därmed påbörja en liten rörelse som är tänkt att sluta med att hon glider ur knät. Efter mycket balanserande och en hel del förhandling - "Du är så duktigt Lisa, ja, jätteduktig, slappna av bara" - så är alla framklorna nu klippta. Baktassarna räckte inte Lisas tålamod till för, men de är ganksa väl klippta sedan tidigare. Och nu ligger kissemissen mitt på vardagsrumsgolvet och slickar sig om framtassarna. Som tur är finns där inga sår. Och förhoppningsvis är det även här som på jobbet: om man tar sitt ansvar så vinner man i längden.
No comments:
Post a Comment