Det har varit strålande väder hela dagen och jag åt min frukost på balkongen. Då kom Lisa faktiskt ut ett tag, kollade vad jag gjorde, sköt rygg ett tag och slappnade sedan av lite (trodde man) när hon kikade ut över gården mellan spjälorna på balkongen. I just det här fallet är det faktiskt till hennes fördel att hon väger lite extra, så hon inte kan hoppa ut. :)
Allt gick bra tills jag, min klumpeduns, orsakade en större katastrof. En decimeter över tallriken tappade jag ett hörn av smörgåsen: en rågbröds-bit stor som ett hallon. Den föll, och föll och föll och till slut landande den på tallriken med ett dån utan motstycke.
Av Lisas reaktion att döma ett dån som hade himlen ramlat ner, marken rämnat och balkongen hotat att kastas i avgrundens brunn. Konfronterad med ljudet av det fallande brödet tog Lisans balkongäventyr slut för idag, och hon sprang som hon aldrig sprungit förut. Över tröskeln, genom köket, genom hallen och in i vardagsrummet. Faktum är att jag inte anade att hon kunde springa så fort. Borta var vankandet och vridandet på de lite kraftiga höfterna. In kom den unga kattens friska skutt mot tryggheten. Nästa gång får vi ta det försiktigare med maten.
No comments:
Post a Comment