Tidigare idag lämnade mamma och pappa lägenheten och satte sig i bilen för att vänta. Under tiden gick jag och plockade ihop de sista av Lisans saker och medan jag ropade och lockade på Lisan, kollade jag också att fönster och dörrar var ordentligt stängda och låsta. Ingen Lisa.
Jag lade mig ner och tittade under sängen. Längst in låg Lisa och tittade tillbaka. Jag ropade på henne igen, och hon promenerade ut. Hon fick syn på buren, och promenerade in igen. Inte in i den, utan in igen, under sängen.
Märkligt nog lyckades jag locka fram henne igen (efter att lömskt ha ställt buren bakom ett hörn). Lisa smög fram till sängkanten, tittade fram som Herr Gårman: Först åt vänster, sen åt höger, sen åt vänster igen. Ingen bur i sikte. Hon klev ut. Fast det var mycket som var annorlunda, ingen klöspelare att sträcka sig vaken emot, ingen madrass under fåtöljen. Husse kom och klappade, och lyfte upp henne (Detta är numera helt accepterat och till och med uppskattat). Sen stoppade husse ner Lisan i buren. (Det var inte alls uppskattat.) Lisa pep förtvivlat ett par gånger i lägenheten och i hissen.
Jag ställde buren i baksätet, bredvid mig själv med föräldrarna i framsätet. Tämligen direkt (innan bilen hade kommit ur parkeringsfickan) hade Lisa resignerat inför det faktum att hon låg i en bur i en bil, och sedan dess har hon legat det mesta av tiden som hon gör på bilden. Slappande med huvudet på tassarna. Kolugn det mesta av tiden, reser sig ibland och säger pip, men nöjer sig med att bli försiktigt klappad.
Peppar, peppar ta i trä:
Om det är såhär lugnt hela vägen så är ju Lisa i bil en piece of cake!
No comments:
Post a Comment