Lisa går till doktorn

Nu har Lisa varit hos de snälla veterinärerna på Djurakuten på Sabbatsberg. I en förvånansvärt stor anläggning, som en ganska ordinär vårdcentral för människor i storlek, ligger sjukhuset insprängt i huset på en gata som jag inte satt min fot på förr. Taxi dit och taxi tillbaka. Om man skall summera besöket överlag så gick allting jättebra utom själva bilresan. Den var eländig tyckte Lisa och gnällde på i samma takt som Walter brukar göra när han sitter i bilen. Lisa dock lite ynkligare i tonen och utan påhejande från husse.

Taxin hämtade oss 15:45 och 16:00 var vi i väntrummet på akuten tillsammans med en STOR hund. Den var fullständigt ointresserad av Lisa, som dock var desto mer nyfiken på hunden. Faktiskt utan att resa ragg, hennes approach var engagerad men mer defensiv. Genom att hela tiden vända sig mot det som fångade hennes intresse och titta nyfiket, svarade Lisa på min fråga om hon hade velat ha en bur med mer lugna väggar och mindre tittmöjligheter.

Efter inskrivning på akuten slog vi oss ner i en fåtölj och hunden gick och allting blev lite tystare. Lisa lugnade ner sig, lade sig på golvet i buren och jag kunde glänta på dörren och klappa henne utan att hon försökte smita. Efter en stunds väntan hade hon gått ner i varv och slutat hyperventilera (I bilen sitter hon och flåsar med munnen vid öppen och tänderna framstuckna som en kobra på väg till attack).

Ungefär då fick vi komma in i undersökningsrummet och veterinär Sophie började spana in Lisa som snällt kröp ut ur buren och ställde sig på undersökningsbordet. Efter en liten stund lade hon sig till rätta på min arm (Lisa alltså) och låg sedan i stort sett still medan Sophie först satte en vaccinationsspruta i nacken på Lisa. Sedan kom chipsprutan, en grov nål som sattes lite längre ner i övergången nacke/rygg och som uppenbarligen gjorde lite ont. Lisa pep till, väldigt kort, ungefär som när hon blir väckt. Sen släppte vi henne, hon fick resa sig och gå lite på bordet medan vi pratade om vikten. Jag höll henne dock från att hoppa dryga metern ner på golvet i undersökningsrummet, för det såg ärligt talat ut som att hon skulle ha brutit benet.

Faktum är att när veterinären först tittade på Lisa och försökte bedöma vikten så såg hon lite ut som att hon funderade på att börja gråta innan samlat meddelade att "hon väger sju kilo. Hon är ju överviktig, men det ser man ju.". Det betyder för det första att min hemmavägningsmetod fungerar ganska bra. Det betyder för det andra att Lisa lider av ungefär hundraprocentig övervikt. Nej, jag skojar inte genom att säga att hon är helt och hållet överviktig till hundra procent. Jag menar att hennes avvikelse från normalvikt är ungefär 100%. Det är som att en normal svensk man skulle väga 150-160 kg.

Normalvikten hade veterinären och praktikanten lite olika uppfattningar om. Praktikanten ansåg att normalt vikt för en katt av Lisa-storlek är 3 till 4 kg. Veterinär Sophie verkade dock vara beredd att diskutera ett undantag i Lisas fall, och säga att det räcker att få ner henne till 5kg. I alla fall till att börja med. Sen gick vi ut och pratade med kostexperten.

Kostexperten verkade också tycka att det var ett ovanligt oroande fall vi hade. "Hon skall ju gå ner..." (konstpaus) "...70 gram i veckan" (leende och lätt flämtning). "Det är halva hennes vikt, och det kommer att ta tid, du får ha tålamod. Det tar 29 veckor om hon får 60 gram om dagen". Så det är vad Lisa nu skall få: R&D bantningsfoder i portioner om 30 gram, morgon och kväll, med långsam infasning för att hon inte skall bli dålig i magen. Bantningsfodret är helt enkelt extra fiberrik mat och vi har redan hunnit testa lite; det verkar som att Lisa accepterar det utmärkt.

Efter all rådgivning var det dags för ny taxiresa hem, och väl hemma kastade sig Lisa in för en liten stund under sängen. Det dröjde dock inte länge förräns hon var framme igen, sträckte ut sig för att bli klappad och gick ut och åt. En tämligen lyckad resa alltså, och jag har en dieterad, vaccinerad och märkt katt.